Vendeltida kvinnodräkt

Vikingatidens klädedräkt är ju vad den här sajten handlar om, men vikingatiden står inte ensam i historien. Därför kan det vara intressant att se lite på hur invånarna i Skandinavien klädde sig under århundradena före vikingatiden, d.v.s. under vendeltiden.

Sammanfattning

Den typiska smyckesuppsättningen för en tidig-vendeltida kvinna består av ett praktspänne i halsgropen, två parspännen någon decimeter längre ner och ett redskapsspänne ytterligare lite längre ner. Vilka typer av spännen som används varierar geografiskt och i tiden.Till detta kommer ett par dräktnålar, ett armband och ett pärlgarnityr.

Pärlgarnityret består huvudsakligen av opaka, enfärgade pärlor i huvudsakligen gula och röda färger, upp till över 100st. Under 600-talet ökar variationen och antalet flerfärgade pärlor. Pärlorna hänger ofta i flera rader med pärlspridare för att fördela dem. Det sitter ofta fast i praktspännet, men ibland på andra sätt t.ex. mellan dräktnålarna eller parspännena. Enstaka bronspärlor, träpärlor och andra hängen förekommer också.

I redskapsspännet hänger normalt ett toalettset med pincett, nål och/eller örslev, ibland också (eller istället) en kniv. Dessa redskap kan också i vissa fall hänga från ett av parspännena eller från en ring i bältet.

För att rekonstruera den textila delen av dräkten får vi tyvärr förlita oss nästan enbart på fynden från Bornholm. I övriga Skandinavien brändes i stort sett alla kvinnor och då finns textilierna normalt sett inte kvar alls. Däremot kan vi genom att se på övriga fynd få en uppfattning om var övriga delar av Skandinavien skiljer sig från Bornholm, och var de troligen är likartade.

De vanligaste typerna av textil i kvinnogravarna är:

  1. Tuskaftvävt linne, 10-24 trådar/cm (ovanligare i Sverige och nästan obefintligt i Norge)
  2. Diamantkypertvävd kamgarnsull, oftast blå eller mörkblå, upp till 60 trådar/cm i varpen och betydligt färre i inslaget, med en rapport på 16-20 trådar. (vanligt i hela Skandinavien)
  3. Diagonalkypertvävt ylle, 12-28 trådar/cm (vanligt i hela Skandinavien)
  4. Tuskaftvävt yllerips, 30-50 trådar/cm i varpen och betydligt färre i inslaget. (ev. bara känt i Danmark)

Dessutom hittar vi exempel på t.ex. ribbekypert och spinnmönstrade tyger (tyger där mönstret bildas av att man använder trådar med olika spinnriktning). Förutom de spinnmönstrade tygerna är nästan alla tyger vävda av Z-spunnen tråd i bägge riktningarna.

Baserat på detta, bilder och dräkthistoria, kan vi rekonstruera en dräkt bestående av en linnesärk, en hängselkjol av ylle (dock inte av diamantkypert-varianten) och en sjal eller jacka över detta. Hängselkjolen hålls INTE uppe av hängselstroppar av vikingatida typ, däremot vet vi inte hur den såg ut och satt uppe. Om nålen på praktspännet hittar man ibland öglor sydda av knapphålsstygn i lintråd. Det kan bero på att den användes för att hålla ihop ett sprund i linnesärken. Den vanliga tolkningen är annars att praktspännet användes för att hålla ihop en sjal eller mantel.

Spännen och smycken

Parspännen

I en stor andel (ca 70%) av de vendeltida gravarna hittar man två spännen som hör ihop. I skelettgravarna på Bornholm kan man se att de har suttit bredvid varandra precis ovanför bysten.

Parspännena är alltid ganska små(3-5cm långa) och enkla, normalt av brons. Oftast är de av samma typ, men sällan exakt likadana, och de kan också vara av helt olika typ men ungefär lika stora. Vilka spännetyper det handlar om varierar med geografi och tid.

Exempel: I Mälardalen var små likarmade spännen (se t.ex. litet likarmat spänne) vanligast under tidigt vendeltid. I Danmark och södraste Sverige var näbbfibulor (se t.ex. näbbfibula ) vanligast under tidig vendeltid, för att ersättas av ett antal olika spännen under senare delen av 600-talet. På Gotland byttes aldrig folkvandringstidens armborstfibulor ut, utan de utvecklades gradvis till vikingatidens djurhuvudformade spännen. Överallt utom på Gotland ersattes äldre spännetyper med spännbucklor under 700-talet (se t.ex. vendeltida spännbuckla).

Praktspänne

I en något mindre andel av gravarna (ca 40%) hittar man (också) ett stort praktspänne som suttit i halsgropen. Med stort menar jag här 5-20cm, storleken ökar under vendeltidens lopp. I motsats till parspännena som ju är ganska enkla, verkar detta spänne vara till mer lyst än praktisk nytta. Allra vackrast i mitt tycke är de förgyllda ryggknappsspännena med inlagda granater (se t.ex. ryggknappsspänne). Ryggknappspännen är också den vanligaste typen, men det finns en stor variation, t.ex. skivspännen, fågelfibulor, rektangulära plattspännen, ovala plattspännen o.s.v. Viktigast var tydligen att spännet var stort och gärna dyrbart.

Redskapsspänne

Ibland hängde en uppsättning redskap i en kedja från det ena parspännet, men ibland istället från ett särskilt spänne som verkar haft detta som huvuduppgift. Ett sådant redskapsspänne verkar ofta ha suttit lite under parspännena. Ett tredje, mer ovanligt, alternativ är att hänga redskapen från en ring i bältet. Identifierbara redskapsspännen hittas i ca 20% av gravarna.

I östra Sverige verkar ringsöljor (se t.ex. ringsölja) vara det typiska redskapsspännet, medan det i södra Skandinavien verkar kunna vara vilket spänne som helst.

De redskap som normalt hängde från spännet är en kniv och en uppsättning toalettredskap, t.ex. pincett, örslev och tandpetare el. dyl. Det finns också exempel på små bronsdosor som användes som syskrin hängande från ett spänne.

Dräktnålar

I många gravar (ca 65%) hittar man 1-4 nålar. Under vendeltid är polyedernålarna (se t.ex. polyedernålar), med eller utan ringförsett huvud, de vanligaste. Ibland sitter nålarna parvis och ibland enstaka. En del nålar kan naturligtvis ha haft uppgiften att hålla ihop en frisyr eller huvudbonad, eller hört till ett redskapsset, men många hör uppenbarligen till dräkten. Nålar kan likaväl som spännen hålla samman två tygstycken, bara de ligger omlott.

I anslutning till nålarna hittar man ibland öglor av ståltråd, ofta ligger då ett pärlgarnityr i direkt anslutning.

I ett par gravar hittar man inga dräktnålar, men istället två uppsättningar parspännen. Det ligger då nära till hands att anta att det andra paret tagit samma roll som ett par dräktnålar, t.ex. att hålla fast ett pärlgarnityr.

Pärlgarnityr

Pärlor hittas i alla kvinnogravar från perioden, från ett par upp till över 100 st. I en hel del skelettgravar är det också möjligt att identifiera hur pärlgarnityret såg ut och satt fast. Ibland bestod det av en enkel rad, men ofta av flera rader separerade av pärlspridare och ibland med särskilda avslut. Vanligt var att pärlorna var fästade i ett eller två spännen eller två dräktnålar.

Pärlorna är oftast av glas, men pärlor av trä, ben, ametist, brons m.m. finns också. Rester av träpärlor är inte helt ovanligt, och var förmodligen betydligt vanligare än vi kan se idag. Bland pärlorna hängde ibland också berlocker av olika slag, oftast av brons.

Glaspärlorna var ofta tunnformade och enfärgade. Under tidig vendeltid var olika orange och röda nyanser mycket populära, ibland med enstaka melonformade blå och gröna pärlor. Under 600-talet ökar variationen och komplexiteten (se t.ex. pärlgarnityr) för att under 700-talet till stor del bestå av polykroma pärlor av vikingatidstyp.

Armringar

I nära hälften av gravarna finns armringar, oftast en, men i ett par fall två (se t.ex. armringar). Spiralarmringar är vanligast, men även andra armringar av brons eller järn förekommer.

Tyg

Ylle

Kamgarnstyger

Finns som fin tuskaftrips, 2/2-kypert (främst i Sverige) och diamantkypert av Birka-typ. Birkatypen är Z/Z-spunnen, fin och tät till mycket fin och tät med som mest 60 varptrådar/cm. Inslaget är betydligt glesare. Tyg av Birkatypen är mycket ofta färgat i blått eller mörkblått. Många diskussioner har förekommit om varifrån dessa mycket fina tyger kommit, Bender Jörgensen visar att fynden är absolut mest koncentrerade i västra Norge där de också finns i grövre varianter, och att det är den troligaste ursprungsorten.

Det finns också, åtminstone i södra Skandinavien, en variant av tuskaftrips i fint kamgarn.

Kardgarnstyger

Kardgarnstygerna är betydligt mer balanserade än Birkatypen (ungefär samma trådtäthet i både varp och inslag). De är normalt av  mediumkvalitet och oftast diagonalkypert.

Linne

Linne hittas för första gången i Skandinavien under romersk järnålder och blir mer och mer vanligt under vendeltid, framför allt i Danmark. Troligen är åtminstone hälften av de tuskaftvävda textilierna i linne, och dessutom några i hampa. Under vendeltid betyder det att andelen linnetyger ökar från ca 16% till ca 27% under vendeltid i Danmark, och är ca 17% i Sverige och Norge. Under 800-talet ökar andelen ännu mer för att sedan stabiliseras. Det finns enstaka exempel på linnetyger i kypertbindning också, men det normala är definitivt tuskaft genom hela perioden. Trådtätheten överstiger sällan 20 tr/cm.

Dräktplagg

Hängselkjol

De viktigaste indicierna för en hängselkjol är dubbla spännen eller nålar av vissa typer. Vilka dessa typer är varierar geografiskt; i östra Mälardalen är de t.ex. oftast små likarmade spännen under vendeltid,  i södra Skandinavien är de under tidig vendeltid näbbfibulor, senare varierar de. Under senare delen av vendeltid standardiseras de i Norden till de skålformade spännbucklorna, utom Gotland där djurhuvudformade spännen blir standard.

Redan under andra halvan av 500-talet har parspännena halkat ner från axlarna till den placering över bysten de fortsätter att ha under vikingatid. Det tyder på att hängselkjolen redan är utvecklad. Däremot vet vi inte hur hängslena ser ut. Det finns inga stroppar av vikingatyp runt nålen på parspännena utan det ser snarare ut som att nålen stuckits direkt genom tyget. Det tyg vi ser varierar en hel del, framför allt under 500-talet då spinnmönstrade tyger, ribbekypert och diagonalkypert av enkel typ fortfarande är ganska vanliga.

Underklänning/särk

Runt nålen på det stora spännet som bars i halsgropen hittar man på Bornholm ibland öglor sydda av knapphålsstygn. De kan vara lagda ett varv, eller virade upp till tio varv runt nålen. Öglorna är av linne och när man hittar tygrester i samband med dem, brukar de också vara av linne. Den enklaste tolkningen är att detta är rester av sprundet på en särk liknande den som sedan bärs under vikingatid.

Själv tycker jag att det stora praktspännet skulle vara mycket klumpigt att fästa ihop ett sprund i en linnesärk med, men fynden tyder snarast på denna lösning så det är väl bara att prova.

Mantel/sjal

Bevis på en mantel eller sjal i kvinnodräkten ser vi framför allt på guldgubbarna (se t.ex. guldgubbe och guldgubbe). Sjalen hänger oftast ner i en spets baktill och ser ut att bestå av en triangel eller diagonalvikt kvadrat. Om det stora praktspännet hör till särken, så har vi ingenting i gravarna som skulle kunna hålla ihop en sjal på ett säkert sätt, utom möjligen ett par dräktnålar.

Jacka

I England finns ett flertal indicier på en öppen jacka som hålls ihop framtill med två spännen. En öppen jacka fanns också i Arnegundas grav i Frankerriket under 500-talet. Det enda vi har från Norden under vendeltid i form av en sådan jacka är en guldgubbe. Däremot finns det under 800-talet i Birka en hel del tecken på att en liknande jacka använts tillsammans med särk och hängselkjol.

Källor

  • Arrhenius Birgit;
    • 1960A;  Båtgraven från Augerum, Tor, vol. VI: 167-185
    • 1960B; En vendeltida smyckeuppsättning, Fornvännen 55
  • Bender Jörgensen Lise, 1986, Förhistoriske textiler i Skandinavien
  • Desrosier Sophie, Rast-Eicher Antoinette; 2012; Luxurious Merovingian Textiles Excavated from Burials in the Saint Denis Basilica, Frans in the 6th7th Century, Textile Society of America Symposium Proceedings
  • Hald Margrethe; 1980; Ancient Danish Textiles from Bogs and Burials
  • Lamm J.P.; 1973; Fornfynd och fornlämningar på Lovö
  • Lamm J. P. and Nordström, H.-Å (eds); 1983; Vendel Period Studies 2
  • Nockert Margareta; 1991; The Högom find and other Migration period textiles and costumes in Scandinavia
  • Nordahl E; 1959; Svenska fibulor av Haraldstedform. TOR: 150-168
  • Jörgensen, Lars; 1997; Nörre Sandegård Vest: a cemetery from the 6th-8th centuries on  Bornholm
  • Petré B; 1984; Arkeologiska undersökningar på Lovö
  • Waller Jutta; 1996; Dräktnålar och dräktskick i östra Mälardalen
  • Walton Roger Penelope; 2007; Cloth and Clothing in Early Anglo-Saxon England

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *