Nålbindning efter fynd

Utgåva 2 framsida 2Nålbindning är en populär teknik bland reenactors, men trots att man hittat många nålar som bör ha använts för nålbindning, så är fynden av nålbundna vikingaföremål mycket få, faktiskt bara fyra; en socka, två vantar och ett unikt vimpelformat föremål. Under medeltid är de nålbundna vantarna och sockorna fler och det finns en eller ett par mössor också, men varken under förhistorisk eller historisk tid verkar nålbindning någonsin ha använts till större plagg, t.ex. tröjor eller sjalar, på det sätt som stickning används idag.

 

När vi skrev första utgåvan av häftet om nålbindning hittade vi bara dateringar av Oslo-vanten som var senare än vikingatid. Ett besök på Oslos historiska museum och vidare efterforskningar lärde oss att den är funnen bland vikingatida byggnadsrester och därmed daterad inom vår period, alltså har vi kommit ut med en ny upplaga av häftet där även Oslo-vanten ingår.

Följande föremål finns beskrivna i häften om Nålbindning efter fynd, som är ett samarbete mellan mig och min goda vän Iduna Sundarp. Se Källor för den fullständiga källförteckningen. Återförsäljare hittar du under Länkar.

Socka från York

svårighetsgrad 2-3

Källa: WALTON, P. 1989. Textiles, Cordage and Raw Fibre from 16-22 Coppergate

Den enda socka vi känner till från vikingaområden under vikingatid är den här från 900-talet, Coppergate i York i England. Originalet är ganska välbevarat, men hälkonstruktionen är något osäker. Vår tolkning är en av få som stämmer väl överens med fyndet. Färgerna är från fyndet. Sockan är nålbunden med ett mycket enkelt, tätt stygn i tunt garn.

Våra instruktioner gör det möjligt att återskapa sockan i ett liknande tunt garn (som på bilden), eller i ett tjockare, något som gör arbetet betydligt lättare och snabbare, därav de två svårighetsgraderna. Den största svårigheten ligger i att få stygnen jämna.

Voslovante1ante från Oslo

svårighetsgrad 1

Källa: NORDLAND O. 1961. Primitive Scandinavian textiles in knotless netting

Den ena av de två vantar vi känner till från vikingaområden under vikingatid är Oslo-vanten som hittades bland vikingatida byggnadsrester i Oslo. Vanten är enkel och väl använd men välbevarad och formen är lätt att återskapa. Originalet ser mer ojämnt ut, men det är förmodligen användningen som har orsakat det.

Intressant nog visade den sig dock inte vara nålbunden med det s.k. Oslo-stygnet utan med ett av de stygn som också fanns i den finska vanten längst ner på sidan.

Oslo-vanten har inga färger bevarade och det finns ingenting som motsäger att ett så enkelt plagg var tillverkat i ofärgat ullgarn.

Vante från Island

svårighetsgrad 1

Källa: HALD M. 1950. Vötturin frá Arnheiðarstöð Árbók Hins íslenzka fornleifafélags

Den andra av de vantar vi känner till från vikingakontext är denna från en husgrund i Arneiðarstaðir på Island. Även här är originalet välbevarat och konstruktionen som är aningen mer komplicerad är säker.

Några tydliga färger är inte identifierade, även om det verkar som att det tvåtrådiga garnet hade två olika nyanser. Det som är osäkert i det här fallet är främst dateringen till 900-talet som bygger på dateringen av en ringnål funnen tillsammans med vanten.

Vår tolkning är här gjord i ett handspunnet finullsgarn. Originalets ull påminde mer om islandsfåret med långa täckhår.

“Vimpel” från Mammen

svårighetsgrad 5

Källa: IVERSEN M. Red. 1991. Mammen; Grav, kunst og samfund i vikingetid

Vi kallar det här föremålet en vimpel p.g.a. formen, men det är en del av ett par som kan ha använts som ändarna på en stola, banden till en mantel eller till en gördel. Fyndet har gått av i överkanten av nålbindningen så användningen är osäker. I övrigt är detta ett unikt nålbundet föremål. Det kommer från graven i Mammen i Danmark, daterad till 970-talet.

Vimplarna är tillverkade av guld- och silvertråd och har ett rent dekorativt syfte. De är infattade i siden, med ett brickband med brocheringar i silver- och guldtråd längs nederkanten. Allra längst ner har troligen någon form av metallföremål varit fastsatta som extra prydnad.

Vår tolkning tar slut där originalet tar slut, men det är naturligtvis möjligt att originalet ursprungligen fortsatte längre i mitten. Vi har använt modern brodertråd i gul- och silvermetall där originalet hade äkta silver spunnet runt en silkekärna och flera tunna äkta guldtrådar tillsammans. Svårighetsgraden beror helt på materialet – att nålbinda jämnt och fint i metalltråd är betydligt svårare än att nålbinda i tjockare ullgarn.

Randig vante från Eura i Finland

svårighetsgrad 2

Källa: VAJANTO, K. 2003. Eruan emännän neulakintaat

Vanten från Eura är strikt talat inte ett fynd från vikingaområden, även om den kommer från vikingatid, men vi kunde bara inte låta bli denna underbara finska vante.

I det här fallet är färgerna mycket säkra, men konstruktionen mycket osäker. Fyndet består av ett antal fragment som låg fram på bröstet i en kvinnograv från 1000-talet och det man kan säga är att färgerna bör ha fördelat sig på detta sätt och att det är troligt att det är ett par vantar. Resten av konstruktionen är inspirerad av Islandsvanten.

Comments are closed