Mindre plagg

Följande plagg finns beskrivna i mönsterhäftet Mindre plagg. I mönsterhäftena finns en hel del information om källor och kunskapsläge, men det saknas plats för den detaljnivå somliga av oss vill ha. Därför hittar ni den här istället. Se Källor för den fullständiga källförteckningen. Återförsäljare hittar ni under Länkar.
Till skillnad mot de övriga mönsterhäftena är mönstren i det här häftet i skala 1:1, d.v.s. naturlig storlek, på ett separat ark.
Förutom de här beskrivna plaggen har vi benlindor och fotlappar som är så enkla att mönster inte behövs. Benlindor består av ca 10cm breda band, vävda i rätt bredd, som klipps 3-3,5m långa och lindas runt underbenen. Rester av benlindor har hittat t.ex. i Haithabu och Elisenhof. Fotlappar består av kvadratiska tygbitar som läggs runt fötterna. På det sättet kan de ersätta eller komplettera sockor. Fotlappar är mycket svåra att identifiera i det arkeologiska materialet.

Hätta från Dublin

svårighetsgrad 1

Mönster i fyra storlekar baserade på varsitt fynd.

Hätta från Dublin är helt baserad på ett antal fynd från vikingabosättningar i Dublin, York (bild) och Lincoln, de allra flesta från Dublin (Wincott Heckett, 2003). De är alltså alla från de brittiska öarna men med tydligt vikingakontext. Det är mycket svårt att identifiera liknande mössor på bilder, men dräkthistoriskt skulle de kunna kopplas samman med coifen från framför allt 1200-talet.

Eftersom hättorna inte är gravfynd så vet vi inte om de bars av män eller kvinnor. En av hättorna är lappad på ”fel” sida (Wincott Heckett 2003, 44-46, 59), vilket skulle kunna tyda på att de bars under någon annan huvudbonad, något som var vanligt med liknande enkla hättor under senare tidsperioder.

Material: Alla hättorna i Dublin är sydda antingen i ett tunt, ganska glest, ylletyg som är vävt till rätt storlek, eller i ett likaså tunt och ganska glest sidentyg, bägge i tuskaft. Ylle är vanligare än siden (Wincott Heckett 2013, 44, 89-96). Hättorna i York och Lincoln är av samma typ av tunna sidentyg (Walton Rogers 1989, 360).

  1. Den lilla avsydda toppen uppe på hjässan finns på de flesta hättorna i Dublin och Lincoln (Wincott Heckett 2013, 45). På den mer kända hättan i York är den avklippt (Walton Rogers 1989, 360).
  2. Hättan är liten. Storlekarna på mönsterarket har jag tagit direkt från fyra av fynden i York och Dublin (Wincott Heckett 2003, 56-74, Walton Rogers 1989, 360). York-hättan är den klart största, de övriga är mycket små och bör ha nått fram till örsnibben ungefär.
  3. Bandet som här är knutet under hakan finns det rester av på en av hättorna i Dublin (Wincott Heckett 2003, 69). På många av de övriga hättorna kan man identifiera bandet genom att tyget dragits ut nedåt-framåt (Wincott Heckett 2003, 59, 64, 66, 70, 71, 73). På hättan från York har bandet fästs högre upp och troligen varit av linne (Walton Rogers 1989, 361), Det finns andra möjliga sätt att sätta fast hättan på huvudet, men det här sättet är det enda som stämmer med fynden och håller hättan stadigt på plats.

Rund mössa från Birka

svårighetsgrad 2

Mönster i hattstorlekarna 56/58/60/62.

Rund mössa från Birka utgår från fynd av brickband runt kraniet i några gravar i Birka. Resten av formen är okänd men baserat på sidenresterna i grav 944 (bild) bör den ha haft en rund form som stämmer mycket väl med de fyrdelade runda mössorna från Moshchevaya Balka. Jag har därför använt dessa som bas för rekonstruktionen.

Denna mössa bars uppenbarligen av både kvinnor och män. Kvinnorna bar den normalt tillsammans med en underkjortel som var prydd med samma typ av brickband. Män kunde eventuellt ha posamenter på sina mössor istället för brickband.

Material: Det finns mycket litet bevarat av dessa mössor i Birka, bara lite sidenrester och i ett par fall yllerester, i anslutning till metalldelarna (Hägg 1986, 65, 70). Mössorna i Moshchevaya Balka är alla sydda av samitumvävt siden (bild). Foder vet vi i Birka-fallen ingenting om, men alla mössorna i Moshchevaya Balka har foder, i åtminstone något fall av päls (däremot inte pälsbräm). Jag har tyvärr inte lyckats ta reda på vilket material fodren består av där, men det ser ut som tunt siden på bilderna. Brickbanden i Birka är normalt av siden med brocherade mönster av silvertråd. Posamenten är av silver.

  1. Formen på mössorna i Birka är mycket osäker. Jag har valt att basera den helt på mössorna i Moshchevaya Balka (bild), som stämmer mycket väl med den välbevarade sömmen i grav 944 i Birka (Geijer 1938, 62 och plansch 13).
  2. Brickbandet runt underkanten är det som ofta identifierar dessa mössor i Birka (Hägg 1986, 65). I Moshchevaya Balka finns inga brickband. I grav 944 i Birka fanns istället ett posament längs en av de lodräta sömmarna.

 

Spetsig mössa från Birka

svårighetsgrad 2

Mönster i hattstorlekarna 56/58/60/62.

Spetsig mössa från Birka utgår från flera fynd av toppar och hängen vid kranier i Birka (Hägg 1986, 70, bild).  Ett antal bilder från vikingatid (bild, bild) styrker tolkningen av en spetsig mössa, även om det är möjligt att de istället föreställer hjälmar.

Den här mössan verkar ha burits främst av män, även om det är möjligt att rester av den också hittats i åtminstone kvinnograven 750 i Birka (Hägg 1986, 65). I de isländska sagorna nämns vid ett flertal tillfällen en ”rysk mössa”, något som brukar tolkas som en spetsig mössa (Zanchi 2009), troligen av denna typ. I sagorna bärs denna mössa alltid av män och på bilder är det också alltid män som bär den.

Material: På metalldelarna kopplade till den här mössan i Birka har man hittat rester av siden (Hägg 1986, 70). Inga rester av ylle kopplade till denna mössa har hittats, men det kan ju vara en ren slump. Den spetsiga mössan i Moshchevaya Balka är sydd av samitumvävt siden (bild). Precis som med den runda mössan vet vi inte hur det stod till med foder i Birka, men mössan i Moshchevaya Balka är fodrad. För att få en upprättstående mössa kan ett mellanfoder också krävas. Det finns inga fynd på mellanfoder utan den tolkningen är helt praktiskt motiverad.

  1. Formen på mössan är främst baserad på den spetsiga mössan i Moshchevaya Balka (bild). Det fanns troligen också en hängande variant av denna mössa som kan ha varit längre och säkert saknade mellanfoder (bild).
  2. En metalltopp som anses suttit på en mössa har hittats i Birka. grav 644 (Geijer 1938, plansch 33). Liknande metalltoppar har också hittats österut. Metallhängen av andra typer som kan haft liknande funktion har också hittats i Birka.
  3. Posamentet längs med sömmen är också det baserat på grav 644 i Birka (Hägg 1986, 70).

 

Hätta från Skjoldehamn

svårighetsgrad 1

Mönster i hattstorlekarna 56/58/60/62.

Hätta från Skjoldehamn bygger helt på fyndet i Skjoldehamn i Nordnorge där en nästan komplett hätta ingick (Løvlid 2009, 39-49, bild). Skjoldehamnsfyndet är troligen från 1100-talet och därmed tveksamt för vikingatid. De isländska sagorna nämner vid ett antal tillfällen att man bar en ”huva” som skydd för dåligt väder och ibland också för att dölja sin identitet (Zanchi 2009).

Jag anser att det är mycket troligt att en liknande enkel hätta/huva fanns även under vikingatid, även om man säkert kan ifrågasätta delar av konstruktionen, som de fyrkantiga kilarna och den toppiga överkanten. I brist på fynd av vikingatida hättor använder jag Skjoldehamnshättan. Däremot ska bärandet av en sådan hätta/huva vid dåligt väder inte förväxlas med hur hättan användes som modeplagg under t.ex. 1300-talet.

Jag ska också nämna att det finns ett boplatsfynd i Haithabu som har tolkats som en struthätta från 900-talet (Hägg 1991, 55-60, bild). Jag tror inte på den tolkningen och har alltså inte använt den här. Struthättor var ett rent modeplagg under 1300-talet. Att samma mycket speciella mode skulle funnits under vikingatid, försvunnit och sedan kommit tillbaka känns mycket otroligt. Dessutom stämmer inte konstruktionen på fyndet med senare tiders struthättor. Det finns också en hätta från Orkneyöarna som numera är daterad till romersk järnålder (Nockert 1997, 94, bild). Den skulle i så fall vara en bättre utgångspunkt för en vikingatida hätta, men ligger längre från Skandinavisk vikingatid än Skjoldehamnshättan gör, både tidsmässigt och geografiskt.

Med tanke på den stora osäkerhet som finns kring ovädershättor under vikingatid så är det kanske inte så konstigt att vi inte heller vet om de bars av kvinnor. Vi vet faktiskt inte ens om personen som bar hättan i Skjoldehamn var en kvinna eller en man, även om det kanske lutar lite mer åt en man med tanke på resten av dräkten. I de isländska texterna är det normalt män som bär sådana hättor (Zanchi 2009).

Material: Skjoldehamnshättan var sydd av ylle vävt i diagonalkypert och lätt valkat (Løvlid 2009, 39-42). Det är överhuvudtaget lämpligt att sy ytterplagg för dåligt väder i valkad ull eftersom det skyddar bättre mot både regn och vind.

  1. Konstruktionen där huvudstycket vikts dubbelt och sedan klippts upp för ansiktsöppning och framkil kommer från originalet (Løvlid 2009, 43). Då bildas en liten topp ovanför ansiktsöppningen. På originalet har också flera sömmar sytts längs överkanten så att den står upp som en kam (Løvlid 2009, 43).
  2. Ovan nämnda konstruktion gör också att hättan sitter ihop i det smala utrymmet mellan ansiktsöppning och framkil (Løvlid 2009, 43).
  3. Flätorna på var sida om ansiktsöppningen kommer från originalet (Løvlid 2009, 47-49). Exakt hur de användes är inte klarlagt.
  4. De kvadratiska kilarna kommer också från originalet (Løvlid 2009, 41, 45). Det finns också medeltida bilder på hättor som är spetsiga nertill. Man kan naturligtvis tänka sig att runda hättor, som ju var vanligast under medeltid, också fanns under vikingatid.

Sockor från Skjoldehamn

svårighetsgrad 1

Mönster i skostorlekarna (EU) 36/39/42/45. De två mindre storlekarna är damstorlekar och de två större herrstorlekar.

Sockor från Skjoldehamn utgår från samma fynd som Hätta från Skjoldehamn och samma tveksamhet gäller här eftersom dateringen ligger något senare än vikingatid (Løvlid 2009, 123-128).

Det här är en mycket enkel modell av sydd socka som behöver användas ihop med benlindor eller, som i fyndet, kortare ankellindor, för att sitta bra runt vristen.

Material: Sockorna i Skjoldehamn var sydda av troligen ofärgat ylle i diagonalkypert (Løvlid 2009, 123). Kypert är ett lämpligt material till ett plagg som behöver vara flexibelt.

  1. Den enkla konstruktionen med öppningen framtill vid vristen är från originalet (Løvlid 2009, 127-128). Den gör att något komplement behövs för att hålla strumpan på plats, men också att den är lätt att ta på och av utan att överflödigt tyg skaver.

 

 

 

Vantar från Akranes

svårighetsgrad 2

Mönster i handskstorlekarna 7/8/9.

Vantar från Akranes bygger på fynd av en nästan hel vante från 900-talet på Island. På Island har också ett par enklare barnvantar hittats, men jag har här nöjt mig med vuxenvanten (Lehmann-Filhes 1896). Vanten från Akranes är riktigt modernt och avancerat skuren, sitter mycket bra på handen och ger en bra rörlighet. Den är ett utmärkt alternativ till de vanligare nålbundna vantarna.

Material: Vanten från Akranes är sydd av grovt, tätt ylle med flossa på insidan (Guðjónsson 1962). Den måste varit riktigt varm och skön när den var ny.

  1. Att utsidan är större än insidan kommer från originalet (bild).
  2. Den välskurna tummen som ger en så bra rörlighet kommer från originalet (bild).
  3. Kilen som gör att vanten får plats utanpå ärmarna kommer också från originalet (bild).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *