Vendeltidens kläder


framsida sveFöljande plagg finns beskrivna i mönsterhäftet Vendeltidens kläder. Se Källor för den fullständiga källförteckningen. Du kan köpa häftet direkt från min webshop, eller från någon av mina återförsäljare.

Att rekonstruera vendeltidens kläder ger ännu större utmaningar än vikingatidens kläder gör. Det finns nästan inga arkeologiska fynd, utan man behöver i mycket större utsträckning lita till avbildningar och dräkthistoria, d.v.s. se vad som fanns före och efter vendeltiden och även vilka klädesplagg det finns indicier på i andra länder.

Mer info om vendeltidens kvinnodräkt kan ni också läsa i mitt tidigare inlägg Vendeltida kvinnodräkt.

Skjorta/kjortel/särk

svårighetsgrad 1

Sys efter personliga mått och samma mönster passar alltså både till skjorta/kjortel för män och särk för kvinnor. .

Den enkla skjortan eller kjorteln bygger på ett antal fynd av relativt kompletta kjortlar i Nordeuropa. Det här har uppenbarligen varit en mycket vanlig modell av kjortel som med variationer och under viss utveckling använts från romersk järnålder (Thorsbjerg bild och Lendbreen bild) ända fram till medeltid. Särkar av samma enkla modell, fast längre, har varit en del av kvinnodräkten åtminstone från vendeltid och ända fram till början av 1800-talet. Från vendeltid finns en bevarad kjortel från Bernuthsfeld i Nordtyskland (bild) och rester av en särk och en kjortel från drottning Balthildes grav i Chelles i Frankrike (bild, bild).

1skjorta_sarkMaterial: Kjortlarna från Thorsbjerg, Lendbreen och Bernuthsfeld är alla av ylle, de två första som ju är från romersk järnålder är bägge av diamantkypert, medan den sista består av lappar av många olika typer av tyg (bild). Linneskjortor är inte kända från vendeltid och tidigare, men lin är inte ett ovanligt material i fynden (Bender Jørgensen L. 1986, sid 164).

  1. Ärmspjäll finns på den folkvandringstida jackan från Högom och även flera folkvandringstida norska plagg (Nockert M. 1991). Däremot saknas ärmspjäll på kjorteln från Bernuthsfeld (bild).
  2. Kilar i sidorna finns på drottning Balthildes kjortel (bild), men saknas på alla kända manskjortlar före vikingatid. Det är också möjligt att skandinaviska särkar saknade kilar och istället var betydligt bredare, som de koptiska tunikorna (bild).
  3. Istället för kilar finns kortare sprund i sidorna på kjorteln från Bernuthsfeld för att ge en bättre rörelsefrihet (bild).
  4. Assymetriskt halssprund finns på kjorteln från Bernuthsfeld (bild).
  5. Kvinnors särkar verkar ha haft ett sprund mitt fram baserat på de spännen som ibland sitter i halsgropen (Jørgensen L etc. 1997, sid. 55-58). I graven i Augerum finns t.ex. ett litet skivspänne med linnerester bevarade (bild).

Snäva byxor

svårighetsgrad 2

Dessa byxor ska vara åtsittande och kan därför kräva viss mönsteranpassning. Förläng eller förkorta efter behov.

Rekonstruerade med hjälp av fynd från en mosse i Thorsbjerg i Danmark (Hald 1980; sid 329, se också bild och bild ) och fynd av gren- och bakpartier i Haithabu (Hägg 1984 (2); sid 28-37, bild och bild). Den här typen av byxor fanns alltså både före och efter vendeltid och tillsammans med avbildningar som visar åtsittande plagg på benen gör vi tolkningen att detta är den vanliga typen av byxor också under vendeltid.

1byxorMaterial: Byxorna i mossen i Thorsbjerg är sydda av diamantkypert i ull (Hald 1980; sid 329). Delar av byxor i Haithabu har också varit av diamantkypert, blandat med spetskypert (Hägg 1984 (2); sid 28).

  1. Den linning som beskrivs i häftet är helt baserad på fyndet i  Thorsbjerg (Hald 1980; sid 329, se också bild), men eftersom linningen normalt är dold under en eller flera kjortlar ger jag också förslag på en enklare, mer praktisk linning med dragsko baserad på fyndet i Skjoldehamn (Løvlid 2009; sid 103-107).
  2. Den komplicerade skärningen i grenen är direkt tagen från fyndet i Thorsbjerg (Hald 1980; sid 329), men att den typen av skärning fortfarande användes under vikingatiden styrks av fynd i Hedeby (Hägg 1984 (2); sid 163-168).
  3. Byxorna i Thorsbjerg hade fastsydda fötter (Hald 1980; sid 328-329).

Omlottjacka från Haithabu

svårighetsgrad 2

Omlottjackan bygger till allra största delen på fynd av framstycken i hamnen i Haithabu (bild, Hägg 1984, sid 73-88), men styrks också av avbildningar på jackor av samma modell från vendeltid, så kallade ryttarjackor eller krigarjackor (bild). På avbildningarna bärs omlottjackorna alltid av män.

Material: Delarna av omlottjackor i Haithabu är alla gjorda av ylle i diagonalkypert. De är fodrade med ylle av samma typ och de dekorativa kantningarna är av en ylleväv med lång lugg som nästan ser ut som en fårfäll (Hägg I, 1984, sid 73-88). Från England finns rester av ett brickband som går diagonalt över bröstet på den avlidne i en grav från 600-talet (Walton Rogers P, 2007, sid 210-213). Det tolkas som eventuella rester av en omlottjacka.1omlottjacka

  1. Bredden på och fastsättningen av kantningen stämmer med fynden i Haithabu och med bilderna. Vi vet inte om det fanns motsvarande kantningar på bakstycket.
  2. På bilderna ser man ett stiliserat mönster på kantningen som oftast tolkas som brickband (bild). Det är minst lika möjligt att tolka det som stiliserade pälsbräm, eller “fuskpäls” som fyndet från Haithabu. Pälsen ger också den stadga som krävs för att modellen ska sitta bra.
  3. Den lilla kilen i varje sida är baserad på fynden i Haithabu (Hägg 1984, sid 76-77, 87-88). Den ger en ökad rörelsefrihet och en större möjlighet att använda jackan som ryttarjacka.
  4. Ärmhålens skärning är en av flera möjliga alternativ då den delen av framstyckena i Haithabu inte var bevarade. Här är mönstret också förenklat jämfört med den vikingatida jackan eftersom inga fynd av isydda ärmar finns från vendeltid.
  5. Längden är också hämtad från fynden i Haithabu.
  6. Jackan är fodrad, vilket också är baserat på fynden i Haithabu (t.ex. Hägg 1984, sid 75).

Peplos  

svårighetsgrad 1

peplosarDetta är inte ett mönster i egentlig mening eftersom en peplos är så enkel att sy, utan mer en beskrivning av hur en peplos sys och kan bäras.

Peplosens existens bevisas av de parspännen som mycket ofta hittas i kvinnogravar. I gravarna på Bornholm kan man se att de suttit ungefär där vikingatidens spännbucklor satt och bör alltså ha hört till ett liknande plagg, men inga rester av stroppar finns så det kan inte varit en hängselkjol. Parspännena från graven i Augerum har vikta tygfragment på baksidan, vilket skulle stämma bra med en peplos. Från romersk järnålder finns åtminstone tre fynd som tolkas som olika varianter av peplos – ett mossfynd från Huldremose (bild) och textilfynd från gravarna i Lønne-Hede (bild) och Hammerum (länk). Tillsammans med textilfynd från det tidiga anglo-saxiska England under motsvarande parspännen visar de på en stor variation i hur peplosen kunde se ut och bäras. Peplosen från Lønne-Hede är egentligen en blus med tillhörande kjol, den från Hammerum är kort och relativt snäv, medan det stora tygstycke som tolkas som en peplos från Huldremose är både lång och vid. Avbildningar, framför allt guldgubbar, från vendeltid, tyder på att hellånga plagg var det vanligaste, men om Lønne-Hede-varianten fanns då också vet vi inte. Mer information om peplosens historia kan du hitta på mitt inlägg om hängselkjolens historia.

Peplosen verkar kunnat vara av många olika typer av material, oftast ylle, men också linne (t.ex. i Augerum). Linnepeplosar var som alla andra linneplagg i tuskaft, medan yllepeplosarna kunde vara av olika typer av vävar; kypertar eller tuskaft.

Sjal/mantel

svårighetsgrad 1

sjal mantelDetta är precis som för peplosen inte ett mönster, utan en enkel beskrivning av hur en vendeltida sjal eller mantel såg ut och kunde bäras.

På Bornholm verkar kvinnornas sjalar mycket ofta varit av fin, blå diamantkypert av den typ som kallas Birkatypen eftersom den är så vanlig i fynden från vikingatidens Birka. Det är i alla fall min tolknng utifrån under vilka spännen dessa tygfragment hittats. Sjalarna kunde ha fransar och hölls ihop av ett spänne. Sjalar är också tydligt synliga på många guldgubbar, ibland med fransar (Mannering U. 2006, sid 61-64)

Det finns två arkeologiska fynd av rektangulära mantlar från vendeltid. Det ena är en ganska välbevarad enkel mantel hörande till mannen i Bernuthsfeld, han med kjorteln (Schlabow K. 1976, sid 57-58). Det andra är fragment från Valsgärde 8 som tolkas som hörnen till en mantel (Arwidsson G. 1954, sid 99-100). Bägge har fransar. Förutom dessa syns rektangulära mantlar på vendeltida avbildningar, främst guldgubbar (Mannering U. 2006, sid 75-77). Där kan man också se fransar. Från romersk järnålder finns också ett flertal delvis välbevarade rektangulära mantlar som påminner om de vendeltida (Schlabow K. 1976, sid 50-69). Bägge de vendeltida mantlarna har ränder eller rutor, något som saknas på övriga plagg från vendeltid.

Comments are closed